duktigaflickan

"Som vuxen har man normalt två förkylningstillfällen per år."

Detta läste jag på sjukvårdsrådgivningen. Verkligheten har inte riktigt sett ut så för mig de senaste tre åren. Gosh, tre åren, ja det är verkligen så... eller ja, 2,5 ca kanske... sedan min son var ca 3 månader har jag nämligen blivit förkyld med mer eller mindre komplikationer ca var 5e vecka. Nästan alltid har det varit med 5 veckors intervall, ngn gång en v mindre eller mer.. vet att det låter helt sjukt men det är verkligen sant, jag har antecknat för att hålla koll... Jag har varit på alla de tänkbara tester man kan tänka sig, trodde länge att jag hade allvarliga immunbrister och fick läkarna att kolla mina blodkroppar, fick en läkare att skicka mig till Öron näsa hals för att kolla hur näsan och mina "gångar" i den fungerade... kollat alla mina värden ett par, tre ggr - allt är bra.

Sen fick jag diagnosen utmattningssyndrom och då tolkades min infektionsöverkänslighet som ett symtom av detta, och det torde väl vara troligast med tanke på att det inte verkar vara nåt fysiskt fel. Sedan jag blev sjukskriven i slutet av december har jag haft halsfluss med penicillinkur, kräksjukan samt förkylning som vanligt ca var femte vecka.. så tyvärr har kroppens reaktioner inte följt med psykets eftersom jag som jag skrivit mår riktigt bra just nu, rent mentalt. 

Denna vecka var vecka nr 5... så jag har gått lite som på nålar för att se vad som skulle hända.. har t o m berättat på jobbet där kollegorna "hejat på mig".. men i torsdags kom halsontet lite smygandes och sedan dess har det förvärrats.. det är inte jätteilla men illa nog för att jag har fått ställa in träningen för veckan och känner mig smått deppig över att det blivit såhär igen. Vet att det bara är att acceptera men ibland är det lättare sagt än gjort! En vän försökte förklara att det inte behöver vara så konstigt att kroppen inte hänger med trots att knoppen mår bättre.. och ja, det har hon ju rätt i men där är mitt tålamod kasst.. och största anledningen är att jag hatar att inte kunna få någon regelbundenhet i min träning.. så fort jag får upp lite rutin ett par veckor så är det dags igen. snyft *tycker synd om mig själv*

Men men, en dag då ska jag vara stark igen, en dag ska jag kunna ägna mig åt alla dedär härliga träningsformerna som jag älskar och mår så bra av, säkert flera ggr i veckan och kunna njuta av det. Nu är nu och då är då, det är bara att gilla läget och göra det bästa av det!

Bjuder på en bild av mitt forna "andra hem"... one day I'll be back :-)