duktigaflickan

Det tog 10 år innan jag fick ett syskon. Som jag hade längtat och väntat. När hon väl kom var jag så stolt så jag nästan sprack, äntligen hade jag fått ett syskon. Hon var så söt och fin och många skratt gav hon mig under sina första år. Full av energi, alltid med roliga tankar och ideer om saker och ting :-)

Åren gick och när jag var 15 var hon 5. Hon bråkade, tjatade och skulle alltid vara med när jag hade kompisar eller killar hemma! Utanför min låsta dörr bankade och vrålade hon och SPOTTADE in genom nyckelhålet.. haha.. det var helt sjukt. Något år senare blev hon kär i min kompis Kalle bara för han satt med henne i ca 5 minuter och tittade på TV :-)

När hon var 9 flyttade jag utomlands, lämnade henne. Det har jag funderat över många ggr. Under tre år var vi knappt del av varandras liv. Jag hade mina anledningar och kunde nog inte göra på ett annat sätt just då. Jag var på sätt och vis också bara ett barn under den perioden... men i efterhand önskar jag att mycket hade sett annorlunda ut just då.

Efter det följde ganska många år då vi inte hade någon närmare relation, jag fullt upp med mig själv; stenhårt pluggande, kontrollbehov, destruktivt leverne och mycket dåligt mående... usch. Vill inte ens minnas.
Och hon, utvecklandes till en kvinna, genomgång av ungdomsår.. utan en storasyster som guidade henne, för det var inte så... även om jag idag hade önskat det.

Men... sen hände något, minns inte riktigt när och exakt hur men minns att det var hon som tog upp med mig att hon ville att vi skulle vara närma varandra, som "riktiga" syskon. Sagt och gjort och vi började närma oss varandra... och så har det fortsatt. Hela tiden kommer vi närmare, finns för varandra i glädje och sorg, delar tankar och kloka råd. Kan göra massor av saker ihop men kan också göra ingenting. Hon får mig ofta att bli glad och lite extra sprallig. Känner igen mig själv i henne, ser våra likheter och samtidigt våra olikheter... Ser massa saker hon gör klokare än jag, ser massa "misstag" hon gör precis såsom jag har gjort och får ibland bita mig i tungan för att inte säga gör si eller gör så. Många saker måste man uppleva själv för att förstå och det är av "misstag" man lär sig här i livet.

Hur som helst, jag är så glad att jag får uppleva äkta syskonkärlek, skulle göra vad som helst för min syster och vet att hon skulle göra detsamma för mig. Är ganska säker på att det alltid kommer vara såhär, och önskar och vill verkligen att min egen son kommer få uppleva detsamma en dag. Så, wish me luck ;-)



Para siempre