duktigaflickan

Döden, lika självklar som livet. Ändå blir vi "chockade", förtvivlade, skrämda, utom oss av sorg... och "förvånade". Egentligen är ju döden det enda vi med all säkerhet vet om att den väntar oss alla. Precis som livet är döden ständigt närvarande. Ibland tror vi att döden är något som bara drabbar andra, inte oss. Fortsätter att suga i oss gift genom våra cigaretter, fortsätter köra för fort eller sms:a i bilen, fortsätter äta för mycket av fel saker, struntar i att ta hand om oss helt enkelt. Påskyndar döden. Samtidigt kan den vara helt opåverkbar, helt slumpmässig. Ja vem som helst av oss kan dö imorgon.

Vad skulle du göra av ditt liv idag om du visste att du skulle dö imorgon?

Så brukar jag tänka titt som tätt, för att utmana mig själv och för att inte fastna i nåt jäkla "tråk-tänk" och massa måsten. "Carpe diem" må vara ett uttjatat motto, men allvarligt, vi behöver verkligen tänka så... imorgon kan vara för sent. Livet är NU inte imorgon, nästa vecka eller om ett år. Vad kan jag göra idag för att komma närmare det liv jag vill leva, och om jag redan lever det liv jag vill leva - vad kan jag göra idag för att njuta av det? Hur kan jag älska mitt liv till döden skiljer oss åt?

Varje dag kan inte vara en fest, långt ifrån.. men varje dag kan innehålla något guldkorn, som jag själv ser till att dagen innehåller... inget kan förväntas av andra. Jag är den som påverkar mig och mitt liv. Ibland är det lätt att förvänta sig en massa av andra utan att reflektera över sig själv.. men i slutändan är det bara oss själva vi riktigt kan påverka och ha sanna förväntningar på. Endast jag själv bestämmer över min morgondag.
Tills döden skiljer oss åt.


Ett förflutet nu att fortfarande njuta av :-)