duktigaflickan

 

jag som alltid tänkt att det är tur jag är nötallergiker,

för då kan jag inte äta Nutella vilket jag tycker ser så otroligt gott ut... '

 

men nu, nu nu kan det vara kört....

 

Sitter och tittar på lite gamla bilder. Kommer att tänka på livet och mig själv, minns ofta när jag tittar på bilder hur jag kände och hur jag mådde, och framförallt hur jag mådde i förhållande till mig själv. Jag hade många år av mit liv väldigt svårt att "vara kompis med mig själv". Framförallt har jag haft svårt att vara kompis med min kropp, att vara snäll mot den och uppskatta den, ge den vad den vill ha. Istället har jag pressat både den och resten av mig själv ganska hårt på olika sätt. Inte varit nöjd, alltid tänkt att jag kan mer, jag kan bli bättre, detdär kunde jag också ha fixat, måste prestera bättre, vara snyggast, få bekräftelse på ett och tusen sätt! osv osv.

 

Senaste året har jag ägnat desto mer tid åt att bli kompis med mig själv, varit ego, släppt på kraven,gett upp när det gör ont eller jag inte orkar, tränat mig på att KÄNNA; känna efter, känna smärta, känna glädje.. tänkt efter vilken människa jag vill vara, hur jag vill behandla mig själv och hur jag vill vara i förhållande till andra.. känt efter i magen och hittat tillbaka till mina värderingar. Nu tränar jag mig kontinuerligt på att leva och agera i enlighet med mina värderingar + att kunna vara spontan istället för att bara "köra på" enligt nån slags förutbestämd plan som jag gjort upp i mitt huvud, där jag kanske inte ens tog hänsyn till mina "värderingar" och riktningar i livet.

 

Tyvärr har senaste året inneburit en kraftig sänkning i effektivitet såväl privat som i arbete, extremt låg energinivå, viktuppgång, minskad kondition och styrka, minskat socialt liv m.m. m.m. Oftast tänker jag att det är som det är, det är priset det just nu får vara värt att betala för att komma till ett bättre liv. Ibland kan jag dock fastna lite i det, bli sorgsen och undra om jag nånsin kommer hitta tillbaka till mig själv.. och vad är "jag själv" egentligen.. vart ska min energi- och kravnivå ligga. Jag vill inte vara en extreme fighter men inte heller en svag & "krav-rädd" person.. Vill hitta lagom.. eller dendär "balansen" som så ofta pratas om.. Men det är svårt, minns liksom inte vad det är? Minns inte att jag under mitt vuxna o seriösa liv haft någon balans så vart fasen ska jag börja leta, hur ska jag känna igen mig.

 

Det är snart ett år sedan jag insåg att jag var i depression och om 1,5 månad är det ett år sedan jag blev sjukskriven. sedan dess har jag sakta jobbat framåt och jag ÄR stolt över mina "prestationer" och de förändringar jag har gjort i mitt liv... men jag hade hoppats att jag skulle återfått mer energi.. jag undrar hur länge det ska dröja för är det något jag vet är det i alla fall att jag inte vill leva mitt liv såhär "trött".. MEN, det kan också finnas fler element som behövs undanröjas som det inte är tid för än.. allt har sin tid och jag ska ha tålamod med mig själv, fortsätta min resa och en dag då är jag där.. Brukar ha svårt att drömma men i detta fall har jag en klar dröm och bild av mig själv och mitt liv om några år.. jag kommer behöva hjälp att få några bitar på plats men så småningom i sinom tid.. gud vad jag längtar!

 

2008 - målmedveten, med mkt energi och fysiskt stark... det tar jag gärna tillbaka..

mentalt - uppskattade det INTE och var konstant missnöjd med mig själv, framförallt fysiskt..

 

 

 

så fucking j**la trött på dendär luther som sitter på axeln o spyr ut ångest över en trots att man ÄR sjuk... sjuk på riktigt. Trots att de på jobbet igår sa åt mig att gå hem så mår jag skit över att jag sitter härhemma idag.

 

 

USCH vad jag bara vill slänga ut dehär tankarna och vill aldrig de ska finnas där. Varför ska jag känna mig som en "smitare" när jag inte är det, jag är ju SJUK!! Idag ska jag fasen bara ägna mig åt att vila och försöka ha gott samvete med det, inte kolla jobbmejlen hundra ggr eller ta jobbsamtal på telefonen fast jag är hemma.

 

Varför är det såhär, ligger det i vår kultur eller är det bara jag?! Får en viss känsla att det ändå hänger ihop med det högpresterande samhälle vi lever i... urk.

 

lite mer såhär skulle man va ibland!!

 

ligger hemma o snörvlar o tycker synd om mig själv då jag varit GENOMförkyld några dagar.. har då haft tid att läsa lite andra bloggar som jag glömt bort eller inte haft tid att besöka på ett tag.. hittade ett bra inlägg hos en klok tjej som jag måste länka till.. läs detta: 

 

 

har även haft tid att titta på en del skräp på TV som jag inte annars brukar se, bland annat råkade jag se Svenska hollywoodfruar igår o jag blir så j**la förbannad. Det är ju så tydligt att Gunilla P lider av psykisk ohälsa, och det är så sjukt att detta utnyttjas av media för att tjäna pengar. sådana personer borde inte vara med i TV-program, tycker det är hemskt och kommer INTE titta på programmet igen. fy f*n för tv3!

 

 

Läste en artikel för några veckor sen i DN som handlade om just det, frivilligorganisationer och hur de påverkar "välfärdssamhället" och statens ansvarstagande... Jag brukade titta på "Den hemlige miljonären" när det gick, och tyckte det var väldigt intressant att se alla dessa frivilligorganisationer som besöktes, alla dessa människor som lägger ner så mycket för att kämpa för att hjälpa olika minoriteter eller andra behövande i vårt samhälle. Vid första anblicken tänker man att detta endast är något positivt och bra. Det förekommer inom många olika områden idag, framförallt inom det "sociala", där man tar hand om sådant som socialtjänsten helt enkelt inte har resurser till alternativt inte prioriterar.

 

Men hur blir det då? Om frivilligorganisationerna "fixar" detta innebär ju det att staten kan fortsätta förbise behov som blir mindre och mindre desto bättre och större frivilligorganisationerna blir. Det betyder att samhällsekonomin kan fortsätta "snedfördelas" och viktiga behovsområden ignoreras.. Missförstå mig inte, jag är definitivt för att organisationerna ska existera och är så glad att det finns medmänniskor som vill engagera sig med andra motiv än pengar i grunden.. MEN, jag blir väldigt kluven då jag tror att det i längden innebär att kraven på staten minskar, det leder till att det finns problem som osynliggörs och inte prioriteras.

 

Vad är egentligen statens ansvar och hur mycket ska vi gå in och "täppa till" de hål som uppenbarligen inte ansvaras för!?!

 

 

 

Igår jobbade jag lång dag och det innebär att jag ska försöka korta ner några timmar idag... börjar det med att stanna hemma lite längre nu på morgonen och det är ju såååå skönt. gud vad jag älskar "sega" morgnar, att kunna njuta ordentligt av sin frukost, verkligen känna morgonkaffe-smaken, lulla runt lite i mjukisbrallan innan det är dags att svida om till jobb-outfit. Mycket bra start på dagen måste jag säga..

 

Idag är jag dock fruuuktansvärt trött vilket förtar lite av njutningen. denna och förra arbetsveckan har inte varit snäll mot mig, det är verkligen svårt att avgränsa och hålla sig till mina 75%.. och det känns verkligen. nästa vecka ser tyvärr inte lättare ut heller eftersom en hel mäss-dag, en hel handledningsdag och en hel utbildningsdag väntar... hur fasen ska man då få till att jobba 6 t om dan samt ändå hinna med alla sina arbetsduppgifter.. hrm...

 

blir frustrerad för vet att det endast är jag som kan påverka o förändra detta men det är så svårt o jobbigt att avgränsa o säga nej... åtmisntone i jobbet.. men blir ju lite trist om man bara kör på där o sen avgränsar o säger nej i sitt privatliv hela tiden.. det är ju inte så jag vill att livet ska va!

 

Jaja.. har i alla fall tre höst/vinterplaner nu för att liva upp tillvaron och ge möjlighet till lite

återhämtning och roligt privatliv :-) Det är:

 

 

 

 

 

 

 

Har idag varit på en "ledardag" med jobbet som koncernen vi tillhör anordnade. Det var en bra dag med många inspirerande kollegor från runtom i landet. Jag var förmodligen yngst av alla som deltog och har kortast ledarskapserfarenhet..så jag är väldigt glad att få möjligheten att lära av så många erfarna människor.. samtidigt som jag ju är lite halvtrött på mitt jobb..

 

Så, jag kände mig lite splittrad för samtidigt som jag kände mig tacksam att ha fått denna möjlighet i företaget där jag är så kände jag mig inspirerad att gå vidare därifrån och förverkliga det jag vill göra!! knäppt.. och ännu knäppare eftersom jag inte är säker på vad det är jag vill göra,,, fast jag fick i alla fall lite idéer idag och jag har lite nischer jag vill rikta in mig på så småningom..

 

men, det är inte fokus än och nu handlar det om att hålla uppe motivationen för att vara precis där jag är just nu. och det är också vad jag ska ägna kvällen åt.. fokus på närvaro precis där jag ska vara just då - i hemmet med mina nära o kära. snart är jag framme och då väntar ett varmt kök med spaghetti o köttfärssås o två älsklingar, det är verkligen vardagslyx som man glömmer ibland :-)

 

 

I veckan var jag på första träffen för en riktigt bra höstaktivitet som är otroligt enkel att dra igång!

För mig startade redan i våras då jag pratade med en vän om det som blev riktigt sugen... sen var det jag som backade lite pga att jag sista åren haft lite svårt att läsa.. men efter sommarsemestern då jag lyckade sluka åtminstone en hel bok på direkten så kände jag att det var dags.

 

Sagt och gjort, vi bjöd med några andra tjejer och startade gruppen Lit chix! Och vad gör vi då... jo, träffas var 5:e vecka hemma hos någon av oss, fikar o diskuterar utifrån en bok som värdinnan har valt och som alla har läst så mycket de vill o haft tid med av.. Ett enkelt o jättekul upplägg.. oavsett vad boken handlar om tror jag man kommer in på många olika livsområden o man får prata o få perspektiv från nya människor ur andra sammanhang än en själv. Dessutom får man testa o läsa böcker ur genrer som man själv aldrig hade sneglat på, vem vet vad man kommer att upptäcka, kanske en helt ny favoritförfattare eller genre :-) Kommunikationen oss alla emellen sköter vi via en grupp i facebook och böckerna måste vara pocket som man billigt kan beställa via ex. adlibris.. så detta är verkligen en både billig, enkel och alldeles perfekt höstaktivitet!

 

Nästa gång är jag värdinna och tills dess ska vi läsa denna bok:

 

 

Ska bli grymt kul att höra allas reaktioner o tankar kring denna...

så jäkla sjukt alltså... nästan pinsamt att skriva om detta men så knäppt att jag måste ändå.

Drömde inatt världens sex-dröm.. vilket jag gör YTTERST sällan... den handlade inte bara om sex utan en väldigt stark fysisk attraktion till en person som inte är min sambo. Denna person arbetar på en av våra externa samarbetspartners på jobbet, och jag träffar honom ca en gång i veckan. Han är "en vanlig kille", trevlig o så men INTE min typ och finns verkligen ingen attraktion där alls.. Men inatt då jäklar hände det grejer, hahaha nästan så jag hade skuldkänslor när jag vaknade bredvid sambon..

 

men värst av allt.. nu på morgonen ringer denna kille eftersom jag hade sökt honom igår.. och direkt poppar ju bilderna från drömmen upp och jag blir både generad och får en bubblig nervös känsla i magen.. så hiiimla sjukt!!! Tur att det var på tel så han inte såg mig bli helt generad o bortkommen. OMG.. undrar hur det ska gå nästa gång jag ska dit o träffa honom.. så galet att man kan bli så påverkad av en dröm!!!

 

Igår satt vi hela familjen framför en av sonens nya favoritfilmer.. I en scen kommer en gris som lagt på sig en del övervikt och frågar en annan figur:

 

- Tycker du jag ser tjock ut i dehär byxorna? (iklädd ett par byxor som bokstavligen håller på att spricka..)

 

Jag hinner säga till sambon att "detdär kanske inte är jättebra i en barnfilm med massa kroppsifxering".. (grisen gick också o granskade sig i spegeln o jämförde med en bild där han var mycket slankare o då enligt andemeningen finare...) Men vi blir avbrutna av sonen som med ett jättehögt skratt bubblar ur sig:

 

 

Sambon och jag skrattade gott och enades om att det var en mycket bra tolkning!

 

Höst är ju ganska förknippat med att kura upp sig i soffan, tända ljus, dricka the.. och kanske sitta o titta TV eller film.. Själv är jag inte speciellt förtjust i TV.. älskar film men fastnar sällan för någon TV-serie.. gillar heller inte detdär att vara uppbunden en viss tid en viss dag.. fast det går iofs att lösa enkelt numer via inspelning via tv:n eller play på datorn etc.. Men.. fastnar ändå sällan för någon serie..

 

Dock är jag INTE bättre för det, alltså.. det är inte så att jag springer runt o gör en massa "nytta" eller läser någon intellektuell bok eller så istället för TV-zappandet... nej gissa vad jag gör.. "slö-surfar" eller vad man nu ska kalla det.. kollar facebook, läser bloggar, kollar mejlen, läser forum osv osv. När jag och min sambo är trötta sitter jag vid datorn i ena hörnet av soffan o han ligger i andra o kollar nån TV-serie. Usch detdär är ingen bra trend!! Vi kan ju inte ens dela det vi tittar på eftersom vi inte ser på samma!!! Just nu har vi dock varit lite piggare en period o ägnat oss åt annat men när energin pyser ut är det ofta där vi hamnar.. vet inte riktigt om det är bäst sätt att återhämta sig!?!

 

Men.. hur som, nu i höst ser jag i alla fall fram emot att se ett par serier som jag verkligen tror jag kommer gilla, och som jag då hoppas kunna dela med min sambo :-) Dels MÅSTE jag ju bara se Ink Master Stockholm som börjar på TV 6 i oktober.. Där deltar Kari, min tatuerare som jag lovordat så! Det är en såpa/tävling med tatuerare.. ska bli skitkul.

 

Sen läste jag idag om en ny serie med underbara Hanna Hellqvist från Morgonpasset i P3. Den heter "Jakten på det perfekta livet" och kommer gå på SVT 1 med start 31 oktober. Tanken är inte att hitta det perfekta livet utan att ifrågasätta det och visa att det finns alternativ.. tycker jag låter intressant och välbehövligt för vad f*n är ett perfekt liv egentligen??

 

 

Roliga Hanna :-)

 

 

Läste detta i en tidning:

 

"Även låga doser av återkommande stress förs vidare till barnet och kan vara skadligt. Risken ökar att barnet får inlärningssvårigheter, ångest, depression och emotionella störningar, visar ny forskning från Linköpings universitet. Så försök att varva ner, pausa och ta det lugnt."

 

Som ni förstår riktar sig rådet till gravida... men hallåååå?! snacka om att SKAPA stress! Som att säga att bara så du vet så gör det dethär mot dina barn om du inte taaaggar ner liksom!!!

 

Bara att vara med barn är en stor oro i sig, det är många som inte alls kan glädjas åt det pga de många risker som följer med det... Förstår ju att detta är menat som "upplysande information" men blev bara irriterad.. så himla mycket orealistiska uppmaningar om hur vi ska leva jämnt, och ett ständigt skuldbeläggande om hur det kommer bli om du inte gör si eller om du gör så. BLÄ!

 

För övrigt har jag precis tryckt i mig två sånahär (se nedan)... grymt gott men undrar vad jag kommer få för bieffekter för nåt måste det väl vara som inte är bra med detta också.. för fett o sött kanske...

but it was damn good!

 

: 

 

 

Pirr pirr pirr...

 

pirr i magen... vad skumt det är.. har världens pirr i magen bara för att jag varit nere hos Kari och visat min idé för ny tatuering... den största hittills.. oops.. kanske är därför jag är pirrig.. för att jag vet att jag fattat ett beslut jag ändå funderat på ett tag, att "våga" ta steget och göra en tatuering på större delen av överarmen... ingen liten doldis!

 

Jag har tänkt nej pga jobbet, att det inte passar sig liksom.. men samtidigt vill jag inte anpassa mig själv så mkt efter jobb och normer hit o dit.. det är ju något jag vill ha, en del av mig. enda problemet med en tatuering är att jag liksom kläder o smycken inte kan välja att ta av eller på.. annars skulle det ju inte va så svårt att bestämma sig!

 

Men, jag har pratat med många om detta nu och de flesta verkar vara av åsikten att "det är så vanligt med tatueringar idag, ska väl ändå inte spela så stor roll" eller "det beror väl ändå lite på vad för motiv man gör, du kommer ju inte tatuera in döskallar eller hakkors direkt" ;-)

 

tjaaa.. och så går den ju faktiskt att dölja när jag "MÅSTE"... förutom när det är 30 grader varmt om sommaren, då måste jag faktiskt ha kortärmat på jobbet!!

 

ja det är svårt.. men nu har jag i alla fall lämnat in min ide och vet med säkerhet att Kari kommer rita upp nåt så fint att jag aldrig kommer kunna säga nej när hon visar det... så det är väl bara att blunda o köra,

o hoppas på att det inte kommer bli för dyrt :-)

 

Vad tycker ni, tatueringar o jobb, vad lämpar sig, hur mkt ska man bry sig egentligen!?! vad spelar roll!?

 

En av Karis ritningar.. inte detta jag ska göra men gud vad jag älskar hennes stil

(som ni kanske förstått vid dethär laget)!!

 

 

Igår var jag och sonen på en tillställning kallad "Äppelkalaset". En vän hade bjudit in via facebook och ordnat detta trevliga evenemang inkluderandes tävlingar/lekar för barnen, fika, korvgrillning och slappt umgänge i solen för föräldrar.. OCH en hoppborg + en sånhär "marknadsvagn" med sockervadd & popcorn där en man stod redo att ge barnen så mycket de ville ha av detta :-)

 

Det var verkligen supertrevligt... och så osvenskt.. det var ju nämligen ett kalas helt utan anledning!

T o m jag frågade när jag kom.. är det något vi missat, är det nåt av barnen som fyller år?

varpå vännen svarar: -Nej vi ville bara ha ett kalas men det verkar knappt vara tillåtet eftersom alla blir jätteförvånade o frågar vem som fyller!!!

 

Min vän är svensk men hennes man är från Australien.. vet inte om det är vanligare där att man ordnar sånthär, men oavsett vad var ju detta ett fantastiskt trevligt tilltag som man borde göra mer av, varför måste man ha en specifik anledning att fira liksom...